tiden rullar på
Två veckor och en dag. Så lång tid är det kvar innan mina fötter får känna svensk mark igen. Helt galet känns det. Försöker föreställa mig hur det kommer bli på Arlanda, när jag får se familjen (bortsett från pappa som jag fick en sneak peek av för 3 veckor sen) för första gången på 7 månader. Exakt. Haha det slog mig nu. Jag åkte den 13e Augusti och landar i Sverige den 13 mars. Där ser man.
198 dgr. Så länge har jag vari borta. Vilket innebär att jag snart bara har 165 dagar kvar. Känns som att det inte alls var längesen Bahamasnedräknaren stod på 165, eller hur Erika?
Jag vet att jag har sagt det förut, men tid har blivit ett väldigt konstigt begrepp på sistone. Ena stunden är dne väldigt närvarande och tung, för att sedan i nästa ögonblick flyga förbi som om den knappt existerade. Sjukt.
Ska upplysningsvis sluta berätta om helgernas planer i förväg, eftersom att det inte visat sig vara så lyckat på sistone. Istället för jag dela med mig av mina äventyr i efterhand, hoppas det ska duga.
slappar-söndag
Okej, om någon är intresserad så slutade lördagskvällen rätt långt ifrån våra planer. Efter att ha tittat på nyårsparaden i 45 minuter, så kunde varken jag eller Erika känna våra fötter, så vi bestämde oss för att inte se de 75 resterande minuterna, utan började istället traska mot Barten. Tre timmars shopping hade satt sina spår vid det laget, så vi spenderade bart-resan hem med att planera hur vi skulle tina upp oss med god mat och möjligtvis ett bubbelbad i det stora badrummet. Men väl hemma var vi så himla trötta och frusna att det blev till att vräma lite lasagne och risotto, och sedan kura upp oss i soffan med filt och täcke. Vi slog på Titanic, och sen var vi ju bänkade framför den i tre timmar, som ni vet. I och med att vi båda har sett filmen X antal gånger tidigare, så blev det tre timmar timmar fulla av diskussioner och funderingar och livet i allmänhet och universums stora gåtor.Typ. Mycket funderingar som cirkulerar i huvudet nu. Det är ju så himla mycket på G!
Idag har vi börjat kika lite på hur vi ska spendera vår dyrbara tid på Bahamas och det kom upp en hel del härliga förslag. Vi lägger väl upp ett resschema när det närmar sig. Eller när det närmar sig ÄNNU mer borde jag väl säga, för nu är det bara 10 dagar kvar. 10 dagar?!
Tillbaka till nutid. När jag slog upp ögonen i morse var det väldigt motvilligt. Jag tittade ut och konstaterade på en nanosekund att det skulle bli en skön dag inomhus, med film- och serietittande, telefonsamtal och lite läsning och eventuellt träning. Efter detta konstaterande tar det ca en och en halv minut till innan jag inser att det minsann inte alls kommer bli så. Internet, hemtelefon och Skypetelefon var helt döda. Inen signal whatsoever. Skit. Ringer snabt till Erika och ber henne rädda min dag, vilket hon också gör. Så jag spenderar min slappar-söndag i Lafayette istället, vilket blev minst lika bra, med film, popcorn, blogghjälp och bahamasplanering.
Nu sitter jag här och väntar på att middag ska bli klar, sen blir det efterrätt fram Oscargalan. Bra avslut på en bra dag.
Plan C?
Inget hotellrum inatt, och inte heller ska de svenska collegekillarna med ut heller, så då kan vi inte slagga där. Har börjar se om det finns NÅGOT som kommer i närheten av nattklubb här i Berkeley men det ser lite mörkt ut. Men än har jag inte gett upp! Ska ringa min partner-in-crime snart och se om vi kan komma fram till något. Återkommer väl igen, I guess.
Ska ta mig ut till köket och synda. Jag har insett att min största last här borta är varken, godis, glass, kakor eller chips. Nej, det som jag har absolut svårast att motstå, och som jag skulle kunna frossa helt galet i, är min värdmammas hemlagade lasagne. Skulle lätt kunna trycka i mig en hel form själv. Om jag inte hade några spärrar dvs. Som tur är brukar dessa spärrar stoppa mig när halva plåten fortfarande finns kvar så att de andra kan få smaka lite. Men bara lite, för resten äter jag till lunch nästa dag, och även dagen efter det.
Vill också passa på att be om ursäkt ifall mina inlägg är fullkomligt oläsliga ibland. Jag och min dator har en liten svacka i vårat förhållande nu. Den där perioden då man är nykär och bortser från varandras fel är över, och måste säga att den faktiskt fick sova på soffan inatt. Men oroa er inte, jag är ju inte långsint(?) så vi ska nog hitta tillbaka tll varandra snart. Just have some faith, och ha överseende med mina stavfel så länge.
friday night lights
Roligt hur tjejer ibland kan vara jordens största bitchar, och ibland bete sig som om de vore solidaritet personifierad. Just idag var en brud tvungen att vara solidarisk, vilket leder till att det inte blir Santa Barbara och San Diego för mig och Erika. Okej, ingen roadtrip den här helgen. Lite depp över det, men bara lite. Då får det bli utgång och parad imorrn istället. Och fakstiskt så sparar vi ju pengar också, måste se det från den ljusa sidan. Dessutom fick vi höra att "Team Sweden", bestående av flertalet killar i både Santa Barbara och San Diego hade röstat för att vi skulle få komma ner, men de blev alla besvikna då de var tvunga att ge efter för EN tjejs vilja. Anyway,kul när folk visar sitt stöd haha.
Ikväll kan jag tänka mig att det blir väldigt lugnt. Har fortfarande en film jag vill se, Becoming Jane, som jag fick av Kristen i 19årspresent. Funderar i och för sig på att bege mig till Emeryville en sväng ikväll och köpa två linnen som jag tittat ut på Abercrombie. Passar både till Bahamas och som vårlinnen.
Kom på mig själv med att tänka en tanke som aldrig slagit mig förut, idag när jag satt i bilen på väg från barnens gymnastik. Vet dock inte om jag vågar dela med mig av den här, för då lär jag bli fastkedjad på Såningsvägen för all framtid.
Hoppas på att snart kunna dela med mig av den stora händelsen som är på G.
Ha en trevlig fredagkväll gott folk!
hell yeah !
Plan A innefattar roadtrip ner mot de varmare breddgraderna, med två härliga stopp, nämligen Santa Barbara och San Diego. Så galet som Santa Barbara var förra gången så ska det bli minst sagt roligt att få parta där igen! Och vem tackar nej till surfarstränderna kring San Diego? Inte jag i alla fall.
Plan B, låter inte alltför tokig den heller faktiskt, även om jag håller alla tummar jag har för att det ska bli roadtrip. Om vi befinner oss i San Francisco-området imorgon, lördag, så blir det vip-platser till den kinesiska nyårsparaden, som tydligen ska vara den största utanför själva Kina. Lite ballt. Sedan lutar det åt utgång, eftersom att jag fyllde 22 i lördags, med lite hjälp på traven! Det sköna är att vi också i så fall skulle ha tillgång till hotellrum mitt i SF, vilket underlättar en hel del!
Så ja, hur det än blir så är förutsättningarna för en rolig helg rätt bra. (För säkerhets skull kan ni väl ckså hålla en och annan tumme för roadtrip? )
Haha, pappa, hade du sett mig på gymmet idag hade du nog gråtit. Bildligt talat, eftersom att killar inte gråter. Anyway så bestod min outfit av UCLA-tröja, svarta mjukisbyxor och UGGS. Jag måste säga att det tog emot lite att gå ut så, men jag smälte åtminstone bra in bland överklasskärringarna.
Återskapat lugn
När jag skulle släpa mig iväg till gymmet tidigare ikväll trodde jag att jag hade lyckats tappa bort min Ipod. Hur skickligt hade inte det varit? Nu när jag äntligen fått en BRA stereo till min raggarbil, och dessutom införskaffat en kabel så jag kan koppla Ipoden till den. Dessutom så hade min budget för tillfället inte riktigt tillåtit mig att köpa en ny. Mitt sista hopp övergav mig när jag fick veta att ingen hade lämnat in den i front desken på gymmet . Arg och irriterad över min egen klantighet gick jag in i omklädningsrummet, slängde in väskan, slet ut skor och vattenflaska, och kände att jag förmodligen skulle kunna sprina en bra bit på min ilska. Tror ni då inte att jag hittar den jävla ipoden - i den ena skon?!
Aja, nu var det ågestmomenten över i alla fall, och påvägen hem från gymmet kunde jag headbanga til Rihanna's album, från Ipoden, via bilens högtalare. Nice.
En fågel viskade i mitt öra..
Något stort är på gång. Något mycket stort, som började planeras förra veckan. Dock är inget bestämt än, men om allt går i lås så kommer jag ha något MYCKET spännande att berätta inom en snar framtid. Vill inte avslöja något än, eftersom att det är långt ifrån bestämt, och jag försöker att inte hoppas för mycket eftersom att höga förväntningar och förhoppningar brukar ha en tendens spricka och bli platta som pannkakor. Men höll ögonen öppna här, blir det av så kommer det garantera att skrivas om i denna blogg.
Shemale?
Den frågan ställde fyraåriga Ava när jag stod och granskade mig själv i spegeln tidigare idag. Hon tyckte nämligen att det såg ut som det.
- "Right there. On your cheeks."
Efter lite mer granskande i spegeln konstaterade jag att det minsann inte fanns något skägg där, och funderade en stund över vilka roliga kommentarer barn slänger ur sig. Det är tur att man vet bättre än att ta åt sig av allt. Haha.
sömn är en bristvara
Kl 2 imorse tyckte Ava att hon sovit tillräckligt länge i sin egen säng för en natt, och traskade antagligen in till mammas och pappas säng. När dom inte var där blev det säkert lite jobbigt. Därför hörde jag steg och snyftningar utanför min dörr ca 2.05. Fanns inte så mycket annat att göra än att gå ner till Steve och Deannes sovrum och försöka få henne att somna om. Efter 20 minuter hade jag lyckats, trodde jag, så gick tillbaka till mitt rum. Inte mer än 10 minuter senare hör jag någon som tassar fram till min säng - "I can't sleep.." Så då blev det till att leta fram en extra kudde, göra plats vid fotändan, och försöka sova skavfötters med en fyraåring. Vet inte hur många av er som har försökt sig på det, men det blev inget strålande resultat kan jag ju säga. Åtminstone inte för mig. Ava däremot snakade högt ca 2 minuter senare. Själv vet jag inte hur mycket jag har sovt sen 2.45. Antagligen inte så mycket.
Lär bli en hel filmtittande och slappande på soffan. Är sugen på en tripp till San Francisco så fort Steve och Deanne kommer hem, får se hur pigga LA-ligan är efter helgen, kanske de vill hänka på.
Golden State Warriors vs. Phoenix Suns
Här ser ni då utsikten från våra platser. Nej, ni ser inte i syne, det är spelarnas bakhuvuden ni ser, ca 2 meter framför oss.
Efter en del strul med biljetterna så rusade jag och Kristen upp för trapporna på Oraclearenan en kvart efter att matchen börjat, med våra 400 dollars biljetter hårt i handen. När vi blev visade till våra platser trodde vi knappt våra ögon. Vi kom mit i en time-out, och spelarna stod precis framför oss. Jag visste inte vad jag skulle säga, och det enda Kristen fick fram var "My legs can't stop shaking!"
Men det var inte bara biljetterna och platserna som var helt otroliga, matchen i sig var helt suverän. Med fem sekunder kvar stod det 118-119 och Phoenix, som låg under, hade straffkast. SlLutade med att Warriors vann med en poängs marginal. Var så himla skönt att komma ut och bara umgås med Steve och Deanne (och Kristen förstås), eftersom att vi vanligtvis har kidsen med så fort vi ska någonstans, och då blir det ju alltid lite annorlunda. Var bara ren tur att Steve hittade en barnvakt med så kort varsel, och jag är tacksam för det!
Nej det är ingen vanlig dag...
Väcktes av solen klockan 7.45 i morse, bara det är ju ett gott tecken. Sen låg jag och drog mig, pratade i telefon, öppnade present från mamma och pappa och morfar. Vid 10 kom mina små änglar in och sjöng för mig, supersöta var dom! Dom hade tränat hela morgonen sa dom.
Jag pallrade mig upp till slut, åt frukost och sen bar det av till reservatet där jag gick runt sjön, vilket tog ca en timmeoch tio minuter. Skönt och välbehövligt efter att ha dragits med förkylning hela veckan. Sen blev det att åka hem igen, byta om till bikini, och sedan dö i en solstol på terassen, men ipoden dunkandes i öronen.
Kvällen blev också lugn. Ibland är min värdmamma så himla söt! När jag kom ut ur duschen stod hon och gjorde svenska köttbullar med potatis och brunsås. Egentligen hade hon velat göra något annat ur den svenska kokboken hon fick av mig i somras, men i och med lite tidsbrist pga av att de skulle iväg på teater, så fick de bli såhär. Men lika glad för det var jag!
Sedan kom Steve hem med en liten box under armen. I den visade det sig att det fanns en rosa prinsesstårta! Till tårtan hörde ett litet kuvert, innehållandes ett kort och ett litet tillskott till reskassan.
Nu är klockan 23.28 och jag funderar över om jag ska fixa mina naglar vilket jag inte gjort på år och dar, eller om jag ska krypa i säng och kolla på Meet the Spartans, som verkar lovande efter att ha sett trailern. Eller om jag helt enkelt ska call it a day och släcka lampan och sova.
Tack igen alla där hemma. Gud, ni betyder så mycket.
milstolpe
Tid är ett så himla konstigt begrepp har jag insett, så himla svårt att ta på. Det känns som att mitt förhållande till tiden skiftar hela varje dag, och går upp ner värre än den värsta berg- och dalbana.
Efter en månad i USA, kändes det som att tiden gått alldeles jättefort. "Shit, det här året kommer gå hur snabbt som helst! Inga problem." tänkte jag då. Sen kom november, och då hade jag helt plötsligt varit här i TVÅ månader. "Men oj, ska det gå såhär fort, och ska det kännas såhär bra?" Men nej då, var inte oroliga, det har inte bara varit en dans på rosor. Någonstans runt tre månader greps jag av hemlängtan. Läskigt mycket hemlängtan faktiskt. En massa tankar rörde sig i huvet.
"Varför sitter jag här och äter middag och försöker föra ett samtal med människor jag knappt känner, istället för att sitta hemma på uterummet på Såningsvägen, och skoja och skratta med min egen familj?",
"Jag vill ju inte sitta här och pyssla, läsa böcker, busa omkring och leka, med andra barn, när jag har världens underbaraste lillebror dr hemma, som blir matchens lirare i innebandy, lär sig läsa, får sin första läxa, nöter slag på tennisbanan så att han kan banka skiten ur nästa generations tennisstjärnor - och allt det där missar jag."
"Hur kunde jag ens tänka tanken att åka bort ett år, just det året som jag vet är jobbigt för min syster och när jag vet att hon behöver mig?"
Alla dom tankarna, plus en massa andra, snurrade runt i huvuvet "like there was no tomorrow", och helt plötsligt kändes de nio resterande månaderna väldigt långa, och mina tre avklarade månader inte som något alls. Men på något sätt tog jag mig igenom allt det där, och stannade kvar. Jag kan helt uppriktigt säga att jag förmodligen inte hade blivit långvarig, om jag inte haft den underbara värdfamilj som jag har, och om jag inte haft erat fantastiska stöd hemifrån. Det är sån hätlig känsla när man vet att folk tror på en, och den får en att klara av mer än man själv trott. Sen så måste jag ju faktiskt skyla lite på in envishet också, för när jag väl påbörjat något vill jag gärna inte avbryta innan det är klart, och det hade kännts som en grym förlust att komma hem med svansen mellan benen efter tre månader. Eller är det sånt som kallas stolthet kanske? :P
I alla fall så fick min värdfamilj mig på andra tankar med hjälp av små weekends till bla LA och Palm Springs. Jag har fått känna på äkta amerikansk halloween-anda och även ätit kalkon och pumpkin pie på Thanksgiving.
När julen kom blev det lite segt igen, men det går inte att inte få julkänsla i det här huset. Förberedelserna var många - nästan för många - men dom fick min julstämning på topp, även om jag saknade det traditionella svenska. Sen när själva julafton närmade sig så hade jag nästan tömt mig själv på julkänsla, men när man sätter foten innanför dörren i ett svensk-amerikanskt hem, med svensk julmat och den traditionella rög-gröna julgranen så kommer den tillbaka ganska fort.
Anyway, så har tidsuppfattningen växlat fram och tillbaka under mina sex månader, och för tillfället kan jag ju säga att den är inställd på top speed. Känns som att det var igår jag firade nyår tillsammans med dom andra aupair-brudarna, men tittar på kalendern och inser att vi har hamnat i mitten av februari redan?! Igår firades alla hjärtans dag med min darling, och imorrn blir det födelsedagsfriande för mig tillsammans med värdfamiljen. Fick min present av dom lite i förväg, en skriver om den i nästa inlägg.
Måste också säga hur mycket jag har växt in i rollen som aupair på ett helt annat sätt än för några månader sen. För efter bara en månad eller så känns det som att man känner barnen och allt rullar på som det ska liksom. Men gud så fel man hade. Det upptäcker man inte förrän såhär i efterhand, konstigt nog. Det är svårt att förklara, men ett ganska bra exempel fick jag faktiskt bara för någon dag sen. Då fick jag nänligen reda på att mina värdförldrar ska bort på söndag, och spendera natten i Monterey. "Fine, tänkte jag. Vad skönt med en kväll när jag kan göra tidig middag och få barnen i säng tidigare än vanligt." När samma sak hände fören sådär fyra månader sen, freakade jag ut totalt, Fråga mamma, haha.
Riskerat livet i Oakland för lite bensin
Baseballmatch
Utgång på katastrofal 18årsklubb
Övernattning i lägenhet i SF's fantastiska hamnområde
James Blunt-konsert
Införskaffande av skamligt kort halloweendräkt, med ursäkten "Men alla i USA ser ut så". Användes dock aldrig
Halloweenpartaj i SF, kom in på gräsligt dåligt falskleg
Santa Barbara, största halloween firandet i staten
Blivit rånad av en ekorre?!
LA
Palm Spring och thanksgiving
Desert Hill PremiuimOutlet- shopparnas mekka
Amerikansk fotbollsmatch, måste se till att lära mig reglerna
Fyra dagars långt julaftonsfirande
Nyår i en taxi med glada brudar
Snowboardåkning i Lake Tahoe gånger 2
New York med pappsen
Okej, det där var mycket svårare än jag trodde. Går inte riktigt att sammanfatta sex månader av en otrolig resa på bara några rader. Finns så himla mycket mer, men klockan börjar bli mycket och jag ska snart upp och fixa frukost till mig och ungarna. Men som ni kanske förstår så har jag verkligen The Time of My LIfe här borta,och njuter av varje sekund. Nu är det alltså bara sex månar kvaroch jag har en konstig känsla av att dom kommer vara förbi mycket tidigare än jag riktigt vill gå med på.
27 dgr till mitt Sverigebesök, kära vänner! Hoppas ni längtar lka mycket som jag.
bonusbild
Sol och 20 grader varmt
Har ju lovat bilder från New York, så gör ett nytt försök att ladda upp dom. Önska mig lycka till.
walk a mile in my shoes
Vi har hunnit med Staten Island-färjan som tog oss förbi Frihetsgudinnan på nära avstånd, gått en bra jävla bit på Broadway, där vi passerade bla Ground Zero. Jättesvårt att beskriva hur grond zero va.. Vi liksom gick längs Broadway, och sen helt plötsligt fattades typ ett block. Kvar fanns två gigantiska hål i marken.
Broadway va helt underbar.Hade jag haft bättre skor hade jag velat gå hela vägen tillbaka till hotellet. Visst de va lite kallt, men vafan, har förmodligen gått er idag, än under mina sex månader i Berkeley.
Vi avslutade dagen med en supergod middag på en mysig italiensk restaurang, 1000 ggr bättre än dagens lunch - någon buffe-restaurang i Chinatown. Men middag gjorde att jag helt glömt den dåliga lunchen. Efter lite bruschetta och kycklingpasta, stannade vi till i delin på hörnet igen, köpte med glass och frukt och gick tillbaka mot rummet. På vägen fastnade vi i hotellbaren där jag drack en suuuupergod Choclate Martini - mums!
Nu sitter jag här och laddar upp bilder, med en orkester av pappas snarkningar i bakgrunden. Vet inte om det var hans White Russian i baren som tog kål på honom, eller om det kanske var ångorna från rödvinet han hällde upp i ett av hotellets tandborstglas, strax innan han somnade. Hur som helst så är det ett mycket bra avslut på en helt fantastisk lördag.
Tyvärr så strular bloggen, de där två var de enda bilderna jag lyckades ladda upp, men fler kommer :)
New York, New York
I'm heeeere! Eller ja, det har jag faktiskt varit i i snart 16 timmar. Resan hit gick problemfritt, vi kom till och med fram innan beräknad tid. Mindre kul var det dock när jag upptäckte att min mobil inte har täckning här, och smart som jag är hade jag lämnat min svenska hemma i Berkeley. Men just som jag är på väg mot några payphones för att ringa far min, så ser jag någon som ser lika förvirrad ut som jag, mitt bland allt folk i jakt på sitt bagage. Det var nästan så att vi gick rakt in i varandra, och kan inte beskriva hur det kändes att få krama om en pappa som man inte har sett på 6 månader. Tårarna hade jag dock gjort slut på redan ombord på planet, när jag föreställt mig i huvudet hur det skulle bli på flygplatsen, men det var nog lika bra det. Nu slapp jag förstöra sminket igen :D
Sen blev det i alla fall air train och tunnelbana till hotellet, där jag tog en efterlängtad dusch, fixade mig, och sen bar det av. En minuts promenad senare stod vi innanför dörrarna på Red Eye Grill, där vi beställde in friterade räkor till förrätt, och varsin amerikansk hamburgare. Efter det så var man ganska så mätt, så för att gå av lite av middagen, gick vi tillbaka till hotellet, hämtade filmkamera och jacka, och sen styrde vi stegen mot Times Square. Jag tror inte riktigt att det går att beskriva hur det ser ut, och det går absolut inte att visa med bilder, men coolt var det. Ja, tror att det får beskriva det - Coolt.
Så där gick vi en stund, och när vi fått nackspärr av att stirra upp på alla flashande reklamskyltar, och mina händer började kännas som is, så började vi kika lite i affärer. Trots att klockan var 21.31 så var fortfarande en hel de affärer öppna och det var livat på gatorna. Hur mysigt som helst. Det är såna saker som gör att man verkligen känenr att "Wow, det här är en storstad".
När vi vandrat runt ett tag var vi rätt trötta båda två, pappa hade gått hela dagen och jag hade varit uppe sen 4, och suttit på ett plan i fem timmar, så vi gick tillbaka till hotellet, köpte med frukt och glass, och tänkte kolla på någon mysig rulle. Men av någon anledning var klockan helt plötsligt 12, och det blev raka vägen i säng. Efter att vi ätit upp allt smarrigt såklart.
Pappa får ta över en stund så att jag kan göra mig klar, här kommer en lista på dagens schema:
Med tanke på beställningslistorna från hemmafronten lär det bli ett ganska lååångt besök på Abercrombie & Fitch. Men även Century 21 lär ta en stund att gå igenom.
Vi börjar dock med frukost på ett litet hak mitt emot hotellet.
Tanken är sen att ta tunnelbanan downtown till Bowling Green. Därifrån tar vi färjan ut till Staten Island och kollar på den där stela bruden med en fackla i näven.
Sen tänkte vi vandra Broadway norrut och stanna till vid Ground Zero, det gapande hål som en gång var World Trade Center. Det kan även bli små avstickare till Chinatown (lunch), Little Italy och Greenwich Village.
Från Union Square (om vi orkar gå så långt) tar vi tunnelbanan Uptown och om vädret håller i sig lär vi bli kvar en stund på "Top of the Rock", dvs utsiktsplattformen 70 våningar upp i Rockefeller Center. Central Park kanske vi hinner med idag, annars får det vänta till imorron.
Sen ska hitta nån shysst italiensk restaurang till ikväll.
Nä, nu har vi inte tid längre. The Big Apple is waiting for The Two Knutas´.
fat tuesday
Nyss hemkommen från en liten tur i Walnut Creek med Erika. Jag gjorde inte av med ett enda öre, STORT plus till mig! Däremot lämnade jag tillbaka en bikini som jag impulsköpte på Target i december, för jag var inne på Victorias Secret hemsida idag och bestämde mig för att köpa två st därifrån istället. Får lägga ut $68 för dom, vilket jag har intalat mig själv är relativt rimligt för två bikinis från Victorias Secret.
Kan inte fatta att det bara är två dgr kvar tills jag får träffa pappa!? Första gången på 6 månader.
Obeskrivligt.
dressed for success
Vaknade av mig själv klockan 8.30 imorse. Lite surt, men samtidigt skönt att inte sova bort hela dagen. Efter frukost så blev jag strålande humör när dagens planer blev allt tydligare. Dessutom är de svårt att inte bli lite glad när man lyssnar på Basshunter - Camilla. Så fruktansvärt dålig och bra på samma gång. Som de är med alla Basshunters låtar.
JAg känner i alla fall på mig att det kommer bli en bra dag. Först blir det promenad runt reservatet i Lafayette, sen work out på Oakwood, och sen avslappning i jacuzzin. Kanske kan bli utomhuspremiär till och med? Sen blir det Safeway för att inhandla lite stuff till Semlebak. Ska prova på något nytt, utöver den tradionella semlan. Erika tycker nämligen inte om mandelmassa så hon fyller med sylt. Ska bli intressant. Lägger upp bilder och utlåtande sen!
saknad
Igår när jag satt framför datorn och stirrade ut på en supertråkigt ösregn, så fick jag ett väldigt roligt samtal som fick mig på bra humör. Tack Elin, Sophia och Anna! Men fick mig också att känna hur mycket jag saknar er. Önskar verkligen att jag kunde varit med på er tjejmiddag igår, men det var ju tur att ni hade en vinflaska som fick representera mig haha. Ska jag ta det som en pik ?
will it ever stop?
Trotsade det dåliga vädret och tog en promenad i morse. Den första på väldigt länge. Grymt skönt. Och måste säga att jag hade lite tur ändå, för hann inte mer än innanför dörren innan regnet började smattra på balkongräcket. Efter det tyckte jag att jag var värd ett bad, så jag fyllde badkaret, ställde in datorn och slog på Enya. Sen låg jag och bara mådde bra i ca 40 minuter, då vattnet hade börjat bli kallt.
Nu ska jag ta och fixa naglarna och allmänt småpyssla lite. Städa rummet borde jag kanske också göra, även om det är fruktansvärt tråkigt. Fast med rätt musik kan det mesta bli roligt, så det ska nog lösa sig.
Ikväll är jag barnvakt, för Steve och Deanne ska ut på middag och bio. Förhoppningsvis kommer Erika över och håller mig sällskap. Kanske vi kan kolla på någon härlig rulle när småttingarna har somnat.
fredag gott folk
Idag har jag som vanligt barnen från 8-18, och som favorit i repris från förra fredagen släpade jag med mig barnen till klubben för lite tennis, basket och kull. Så här glada blir barnen då:
Ibland tycker jag att vardagen här kan kännas lite som ett ekorrhjul. Har tom med hänt att jag har saknat vardagen i Sverige?! Men just nu finns inte särskilt mycket att klaga på. Så här ser planering ut för den närmsta framtiden:
16 Februari ---> Jag fyller 19
6-10 Mars ---> BAHAMAS
12-20 Mars ---> Sverigebesök
