Dumma, gamla bilar
Tro det eller ej, men jag kom faktiskt iväg till klubben idag. Trodde ett tag att jag skulle fastna i telefon eller på soldäcket här hemma. Visserligen så blev det inte av att jag tränade, men det skyller jag på min förkylning. Istället slog jag mig ner i en solstol vid poolen, och lyssnade på "Aldrig fucka upp". Den är riktigt bra faktiskt, även om jag hatar ljudböcker. Jag behöver se orden framför mig. När jag lyssnar har jag lite svårt att bygga upp bilder i huvudet. Dessutom glömmer jag bort allt hundra gånger snabbare.
Det jag skulle komma till med det här inlägget var att jag inte är världens största fan av gamla bilar. Speciellt inte min Honda Civic från -89. Även om det är den extremt bra årgång. Efter poolen så åkte jag en snabbis till Erika för att hämta upp lite grejer jag hade glömt i hennes väska. Anyway, det blev inte ett riktigt så kort besök som det var tänkt. Det hade blivit det om min bil bara hade samarbetat, istället för att sätta sig på tvären och vägra starta. Jag och Erika ägnade 20 minuter om inte mer, åt att försöka jumpstarta den, utan reultat. Det slutar med att vi får ringa AAA, som skickar en kille som ska hjälpa oss. 25 minuter senare kommer han med en bärgningsbil. Han sätter sig bakom ratten i min bil, och plockar upp något från golvet. Han håller upp något som jag genast känner igen, och jag känner mig väldigt dum. Det visar sig att det lilla säkerhets-chip som denna bil från 80-talet utav någon outgrundlig anledning är försedd med, har ramlat ur. Vilket innebär att bilen inte går att starta. Det har inget med batteriet eller motorn att göra, vilkt förklarade våra tidigare misslyckade återupplivningsförsök. Han petar i chipet på sin rätta plats och startar bilen utan några som helst problem. Pinsamt.
Nu sitter jag här i min säng, efter att ha kikat på "13 snart 30" och ätit lite chips med hemmagjord guacamole. Supergott! Fast åt för mycket så nu har jag kramp i magen. Mindre kul. Familjen är hemma igen och imorrn ska jag köra barnen till skolan. Back to reality. Buhu. But I guess that's good. För när jag kommer hem till Sverige lär det bli back to reality, på riktigt.
Här är tröjan förresten. Asball.
Pratade en lång stund med mamma idag, och hon skickade lite bilder från Belles konfirmation. Fick mig att inse ännu mer, hur myclet jag längtar efter att få komma hem. Jag menar, när man har två söta skkitungar som dessa att komma hem till, who can blame me?
