Everyday is a new day

Jag vill inte vara med längre. Det här med den positiva och negativa balansen är definitivt rubbad nu. Och det är inte det minsta roligt. Jag har gått omkring lite i min drömvärld den senaste veckan. Bara chillat och tränat och sådär, eftersom att jag varit ensam hemma. Eller jag är det fortfarnade, fram tills lördag, men i alla fall. I morse rycktes jag ganska brutalt tillbaka till verklighet och ångest. Big time. Inte den här "jag-måste-städa-diska-tvätta-ångesten" och inte heller "åh-jag-vil-inte-åka-hem-ångesten" och INTE "gud-kan-inte-dagarna-gå-snabbare-ångesten" heller. Nej, för när jag går ut för att hämta posten vid halv niotiden, så är det något som är fel. Väldigt fel. Jag märker det inte när jag går till brevlådan, men när jag vänder mig om för att gå tillbaka in i huset slår det mig. Som en fet jävla bitch-slap, rakt i ansiktet. Vart är bilen? Vart är den stora Ford Explorern som ska stå här, och som stod här så sent som igårkväll? Bilar får ju knappast för sig att leka kurragömma. Eller? Tankarna började rusa i 180. Tog jag bilen någonstans igår och sen tog mig hem på något annat sätt? Parkerade jag på gatan nedanför? Kan Kristen ha kommit förbi mitt i natten och lånat den? För ingen kan väl ha snott den? Det händer ju inte på riktigt.
Men jodå, tydligen gör det det. Och självklart händer det när jag är ensam hemma, BARA för att jag ska behöva ringa det där ångestfyllda samtalet till min värdpappa och klämma ur mig att "Du, bilen stod inte på uppfarten i morse". Får nt i magen bara av att tänka på allt.

Så nu sitter jag och väntar på ett fax från Highland, där Deanne har skrivit på att jag har fullmakt att anmäla bilen som stulen, för det fick dom tydligen inte göra över telefon.Sen ska jag vänta på att en polis kommer över hit och frågar ut mig så att bilen kan anmälas som officiellt stulen och de kan lea efter den,

Skit, skit, skit.

Dagen kunde ha börjat bättre. Väsentligt mycket bättre.