Everyday is a new day

Okej. Nu är det så att jag har en massa att göra. Eller ja, allting är relativt, men det känns som att jag har en del att fixa med. Jag har till att börja med lite bilder och uppdateringar till bloggen. Sedan har jag en film att fixa till familjen. Sen borde jag också försöka ta tag i min icke-existerane gardrobssituation. Och dessutom är klockan redan midnatt. Oj. Därför, har jag laddat med KitKat och en vattenflaska. Antagligen helt fel taktik, eftersom att jag redan ätit en brakmiddag som min värdmamma lagat, plus tårtan jag och barnen gjorde igår, plus lite godis under bion som jag precis kom hem ifrån. Dvs att jag med största sannolikhet snart kommer behöva avbryta allt mitt fixande för att kräkas, eller möjligen köras till sjukhus för att min magsäck spruckit. Eller, så kommer denna sockerchock snart avta, vilket kommer leda till att jag somnar med huvudet på tangentbordet och vaknar med knappavtryck i pannan imorrn. Ska bli spännande att se vilket av alternativen som snart kommer bli verklighet.

Som sagt så kom jag nyss hem från bion, var och såg "The Sisterhood of the Traveling Pants" med Kristen. Söt film. Vet dock inte vad det är för fel på mig just nu. Jag kan inte gråta. Inte ens till film. Och då ska ni veta att jag ALLTID grter till filmer. Speciellt Disney, bör kanske tilläggas. Men i alla fall, jag tror att min hjärna har gått in i något weird mode. Typ Ice Queen-Mode, eller något. Det var samma sak förra helgen när vi ar ute på min going away dinner, och Deanne hade skrivit ett jätteifnt kort till mig - i vanliga fall hade jag storbölat, men när vi satt där kunde jag inte. Kan nog inte komma ihåg senaste gången jag grät. Eller jo, nu kom jag på det, men då var jag riktigt upprörd, så det räknas inte, haha. Aja, vi får väl se hur bra min hjärnas självförsvar fungerar om några veckor. Två och en halv, om man ska vara exakt.


Tänkte att jag skulle lägga upp lite bildbevis från mitt fina packande häromdagen. Lärde utav Lina, och rullade ihop mina kläder, och ni ska bara veta hur mycket som fick plats!

Här kommer lite självplågeri, och jag varnar er andra aupair-tjejer att inte kika för nog apå bilderna, det är ganska deprimerande vill jag lova. (Varsegod Erika, där kom en liten varning, haha!)