overkligt
Nu är det gjort. Jag har skickat in mina önskade datum för hemresa. HEMRESA. Låter så kontigt när jag säger det, för har knappt fattat att jag faktiskt snart kommer sitta på en plan som tar mig tillbaka til verkligheten. Hittills har hemresan mest varit ett begrep, något som man trott aldrig skulle komma. Men nu känns det helt plötsligt väldigt verkligt. Scary.
Har varit på en riktigt mysig middag med familjen nu ikväll. Pratat lite om min uppkommande roadtrip. Imorrn är det verkligen bara en månad tills jag ska hömta mina tjejer på SFO. 4 veckor! Hjälp. Vart tar tiden vägen? Seriöst, fyra helger, sen kommer brudarna, sen kommer tiden bara flyga iväg snabare än nånsin och sen står jag ju typ på Arlanda. Gosh. Jag känner nu när jag verkligen sätter ord på det, at jag inte kan fatta. Inte någonstans. Eller jag kan inte ens sätta ord på det heller för den delen. Jag sitter just nu på golvet i det som jag kallat mitt rum i snart ett års tid och försöker greppa tanken på att det inte kommer vara mitt rum om lite mer än en månad. En annan tjej kommer sova i min säng.
Tänk om verkligheten i Sverige inte alls blir som jag tänkt? Den kanske kommer som ett slag i ansiktet? Fast äsch. Jag har världens underbaraste familj och vänner, så jag borde överleva. Mer än överleva faktiskt. Jag har en känsla av att jag kommer stormtrivas. Jag måste i alla fall intala mig det så att jag kan samla mod att sätta mig på det där jäkla planet.
Jag tror att det som är mest skrämmande är att jag vet vad jag har här. Hur BRA och LÄTT jag har det här. Men jag känner ändå att jag är redo för nya utmaningar. Inte för att kanske Sverige bjuder på så stora utmaningar men... Min första utmaning får väl vara att klara av vardagstristessen, haha. Förhoppningsvis kan lite Sex and the City- och drinkkvällar bli ljus i mörkret ;)
Nu har jag svamlat färdigt. Fast de är bra att jag svamlar lite, för då kanske ni kan få en upfattning om hur MYCKET tankarna snurrar i huvudet på mig just nu. Eller i alla fall få en bråkdels smakprov. Det är faktskt nästan värre än kaffekopparna i lördags kväll. Eller håller du inte med, B2?
Har varit på en riktigt mysig middag med familjen nu ikväll. Pratat lite om min uppkommande roadtrip. Imorrn är det verkligen bara en månad tills jag ska hömta mina tjejer på SFO. 4 veckor! Hjälp. Vart tar tiden vägen? Seriöst, fyra helger, sen kommer brudarna, sen kommer tiden bara flyga iväg snabare än nånsin och sen står jag ju typ på Arlanda. Gosh. Jag känner nu när jag verkligen sätter ord på det, at jag inte kan fatta. Inte någonstans. Eller jag kan inte ens sätta ord på det heller för den delen. Jag sitter just nu på golvet i det som jag kallat mitt rum i snart ett års tid och försöker greppa tanken på att det inte kommer vara mitt rum om lite mer än en månad. En annan tjej kommer sova i min säng.
Tänk om verkligheten i Sverige inte alls blir som jag tänkt? Den kanske kommer som ett slag i ansiktet? Fast äsch. Jag har världens underbaraste familj och vänner, så jag borde överleva. Mer än överleva faktiskt. Jag har en känsla av att jag kommer stormtrivas. Jag måste i alla fall intala mig det så att jag kan samla mod att sätta mig på det där jäkla planet.
Jag tror att det som är mest skrämmande är att jag vet vad jag har här. Hur BRA och LÄTT jag har det här. Men jag känner ändå att jag är redo för nya utmaningar. Inte för att kanske Sverige bjuder på så stora utmaningar men... Min första utmaning får väl vara att klara av vardagstristessen, haha. Förhoppningsvis kan lite Sex and the City- och drinkkvällar bli ljus i mörkret ;)
Nu har jag svamlat färdigt. Fast de är bra att jag svamlar lite, för då kanske ni kan få en upfattning om hur MYCKET tankarna snurrar i huvudet på mig just nu. Eller i alla fall få en bråkdels smakprov. Det är faktskt nästan värre än kaffekopparna i lördags kväll. Eller håller du inte med, B2?
Kommentarer
Trackback
