One step at a time
Det blev ju inte direkt den varma och sköna september som jag hade hoppats på. Inte någonstans faktiskt. I tio dagar trotsade jag vädret och hade shorts och strumpbyxor, men nu går det fan inte. Nu kryper det ju inte ens upp över 10 grader längre, känns inte ritkigt värt det. Dessutom har jag redan dragit på mig en riktig dunderförkylning, så vore väl som att be om typ lunginflammation om jag fortsatte.
Men jag tänker verkligen inte sitta här och gnälla om min förkylning, inte när läget är som det är. Belle ligger på Astrid Lindgrens barnsjukhus sedan i tordags, och det känns som att höstmörkret på riktigt krupit in och satt sig i både hjärtat och psyket på alla i familjen. Var och hälsade på senast för några timmar sedan,och går inte ritkigt att beskriva hur svårt det är att se henne ha så ont som hon har, utan att kunna göra något. Hydronephrosis heter det visst. Det finns lite olika teorier om hur hon fått det och ingen verkar veta säkert. Men jag är där så ofta jag kan i alla fall, och håller alla tummar och crossar alla fingrar jag kan, för att hon ska börja må bättre snart.
Nu ska jag pallra mig alla de 200 meterna bort till Lundskolan och hämta hem lillebror. Sedan blir de kanske lite mat här innan vi åker in till sjukhuset igen. Känns som att allt annat får läggas åt sidan ett tag, syster är prioritet ett just nu.
Get better soon <3
